Veteran från kriget i Ukraina. Ställ era frågor.

Då såna här trådar ändå röner viss popularitet bjuder jag till ännu en.

Jag spenderade September - November och därefter Januari - Mars, löst räknat, i Azov.

Märk väl att bara för att jag varit där, vet jag inte allt.

Reserverar mig för att välja vilka frågor som besvaras och hur.

Varför åkte du ner?

Hur gick allt det praktiska till i början? Hur visste du vem du skulle kontakta för att få strida för dem? Vad har du för militär bakgrund?

Vad är det värsta du fick se under din vistelse i Ukraina?

Vilka råd (seriösa) samt förslag på förändringar skulle du ge till svenska försvarsmakten?

Realistiska alltså.

Inte skaffa kärnvapen eller dyl. utan mera tips och förändringar som rör utrustning, träning samt organisation på lägre nivå?

Hur skulle du om man tar realistiska lösningar som underlag för debatten, förändra dagens försvarsmakt.

Konkreta erfarenheter och råd till svenska/skandinaviska soldater?

Stor och komplicerad fråga. Oerhört mycket spelar in och det är svårt att svara och få med allt.

Det var väldigt mycket tal från alla möjliga håll som kunde sammanfattas som "Någon borde göra något för att hjälpa Ukraina". Jag deltog säkert också i det i början, men när det fortsatte utan att något konkret hände fick jag svårt att sitta hemma själv. Jag kände mig tvungen för mitt eget sinnes ro att åka ner.

Många Ukrainare inom främst frivilligtrupperna var tveksamt utrustade och ännu sämre (om öht) utbildade. Jag är ingen SF-operatör, långt ifrån, men jag visste ju med mig att jag kunde hantera vapen m.m så jag beslöt mig att åka ner och se vad litet jag kunde göra.

Någonstans i det här tänkte jag väl också att om jag klarade mig kanske jag skulle få med mig erfarenheter som kunde vara goda att ha i framtiden.

Sedan vore det väl såklart lögn att säga att en viss äventyrslust, en vilja att komma ifrån det vardagliga civila livet och motsvarande inte spelade in. Det gjorde det ju såklart också, men i förhållandevis liten mån.

Nu vet jag ju inte vilken relation du har med dina anhöriga med mera men detta är en tanke som väcks hos mig i alla fall. Man har ju ganska ofta fått förklara sitt yrkesval, de krav och den frånvaro som ligger i yrkets natur. Hur gick dina tankar kring att utsätta dig för dem risker det innebar när det dessutom saknas (enligt min bild av det hela) en välfungerande sjukvårdskedja m.m. ?

Azov hade som enda bataljon en mer eller mindre officiell rekrytering av utlänningar. Jag skrev i princip ett mail och frågade om jag fick komma. Jag skickade ett slags militärt CV, fick en adress, åkte ner. Det hela var ganska simpelt.

Tror inte jag sett något jag skulle klassa som det värsta.



Oj. Väldigt svår och stor fråga att svara på bara sådär. Vad gäller svenska försvarsmakten som sådan vore ju en bra början om man började satsa på den och inte bara "satsa". Att sluta se den som ett särintresse. Men det behöver man ju inte ha varit i krig för att förstå.

Jag hade ingen egen familj & barn, och övriga anhöriga tog mitt beslut ganska lugnt, som tur var.

Man tänker väl på det, men det är ingen idé att oroa sig. Jag försökte väl ordna det praktiska bäst jag förstod och resonerade sedan att det får gå som det går.

Passar på med en fråga till.

Hur såg de Ukrainska soldaterna på dig? Såg dem dig som en kirigskåt galning eller hyllade dem dig för du var där och hjälpte dem? Träffade du andra utlännnigar som var där och stred för Ukraina?

Hatar du Ryssland?

Vad för utrustning blev du tilldelad?

Hade du med dig något i materielväg hemifrån?